tisdag 24 maj 2011

ärlighet

Jag vet egentligen inte varför jag fortsätter att förvånas, men det gör jag, hela tiden. Jag förvånas över många människors brist på ärlighet, svårighet att hålla sig till sanningen i olika situationer.
Ibland är det små lögner som jag bara inte kan få ihop anledningen till att man ljuger om det.
Lögner som ställer till en massa problem.

Jag har nära släktingar som ljuger lite då och då, om lite av varje.
Min mamma är en sån person, men hon gör det inte för att vara elak på något vis. Snarare tvärtom.
Hon är otroligt konflikträdd, och istället för att säga ifrån till nån så drar hon till med en lögn istället. Jag har försökt prata med henne om det för jag tycker inte om det. För den ena lögnen leder till nästa.

Som exempel kan jag ta detta med att hon har en väninna som är väldigt påfrestande, som begär saker av min mor om hämtningar och skjutsningar, hälsar på ofta och länge, är väldigt nyfiken och är negativ om det mesta. Mor tycker att väninnan är väldigt jobbig emellanåt, fullt förståeligt, men istället för att säga ifrån att hon inte orkar skjutsa, eller inte har tid för timslånga besök, så ljuger hon istället. Säger att hon ska jobba, eller lovat vara barnvakt, eller vad det nu kan vara. Tidigare har hon dragit med mig också i lögnerna, bett mig svara i telefonen och hitta på nått när väninnan ringer, eller att hon varit barnvakt.
Men det vägrar jag sedan ganska lång tid tillbaka att göra längre. Jag mår jättedåligt av att ljuga sådär, även om det är en sk "vit lögn". Hon vet det nu så hon frågar inte så ofta.
Och allt bottnar i att hon inte kan säga nej, är rädd att nån ska bli arg på henne om hon gör det, hennes rädsla för konfliket på ett personligt plan.

Sen har jag en äldre bror som genom åren bedragit sina kvinnor och ljugit en massa. Han har flera förhållanden bakom sig, och även om jag vet en hel del om saker som inträffat så är jag säker på att det bara är en liten del av helheten. Nu för ett par år sedan träffade han en ny kvinna (samtidigt som han var tillsammans med en annan som han sedan gjorde slut med).
Han verkade så kär och så mogen, det verkade annorlunda än tidigare och jag var så glad och tänkte att nu, äntligen har storebror mognat och blivit vuxen. För 8 månader sen kom en liten son, en sladdis då han har mer eller mindre vuxna barn sedan tidigare. Familjelyckan var total.
Men icke.... i helgen ringde hans kvinna och var ledsen, hon misstänkte att han varit otrogen, och förhållandet hade tydligen knakat i fogarna i en längre tid. Jag vet inte vad som är sant, men med tanke på hans tidigare historik så är det inte alltför otroligt.
Och jag blir så ledsen och så besviken, jag som trodde att nu, nu var det bra, nu hade han landat och funnit ro med denna jättegulliga tjej och framtiden såg ljus ut.

Och alla dessa lögner, oavsett vad det handlar om, som får mig att må fysiskt dåligt.
Jag blir hela tiden besviken på folk, mäniskor med makt som ska agera förebilder för andra, folk i min närhet, i samhället. Jag påstår på intet sätt att jag själv skulle vara perfekt, jag är människa som alla andra, men förljugenheten hos så alltför många gör mig sjuk.

Det enda jag kan göra är att försöka ta avstånd ifrån det så gott det går, tänka på hur jag själv beter mig och försöka lära mina barn ärlighet och ödmjukhet. So help me God...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar